När jag kom till Hitachi Arena förbannade jag mig själv för valet av sommarstrumpor. Visserligen var jag påpälsad i övrigt, men blåsten var som hämtad från Antarktis. Borde inte matchen ställas in?
I jakt på medhåll kastade jag en blick mot övriga i publiken. Det krävde sin insats: Tre lager luvtröjor gjorde mig steril i nacken. Eller vänta nu, steril… det låter inte rätt. STEL menar jag. STEL i nacken.
I alla fall. Min blick fastnade på en man. Han var klädd i shorts.
Var det han som var galen eller jag som var mesig?
Nåväl. Matchen skulle ju spelas, trots allt.
Östansbo öppnade starkast. De var unga och kvicka vilket gjorde att de kom runt på kanterna gång på gång. Detta gav såklart stora bekymmer för Bullermyren som var långsamma och... ja, en gnutta äldre.
Trots detta övertag stod det bara 2-1 i paus. Ett märkligt resultat sett till matchbilden. Östansbo hade kontrollen, energin och chanserna - men effektiviteten behövde vässas.
I halvtidsvilan sökte jag mig till sydligare breddgrader (andra kortsidan) men insåg väl där att det fan blåste överallt.
Blåste, det gjorde även domaren. Framför allt i andra halvlek när Östansbo slog världsrekord i antal offsidelöpningar.
Samtidigt växte Bullermyren in i matchen. De blev rakare i sitt spel och tog större risker. De nyttjade nu även sin storlek i närkamperna.
Det stod 3-2 till Östansbo med tio minuter kvar när Bullermyren forcerade för en kvittering.
Det borde också ha blivit 3-3, om det inte vore för Östansbos målvakt Felix Wärme som gjorde flera kvalificerade räddningar, bland annat när han lyckades få ner handen vid stolproten.
Men Östansbo höll ut.
Matchen var slut.
Skön seger för hemmalaget som fick visa upp sitt offensiva register genom spelskickliga backar, tunga mittfältare och vindsnabba yttrar. Det lovar gott inför fortsättningen.
När jag lämnade området gjorde jag det med huttrande och snabba steg. Jag ville ha filt, varm choklad och någon som sa: ”det kommer bli bra igen.”
Mannen i shorts stod oberörd och följde mig med blicken.
Han tyckte nog att jag var mesig.
Men jag visste ju, att det var han som var galen.
Christoffer Mandell, Hanzons Dagblad
