Inramningen var magisk. Kvällssol som gav en försmak av sommaren som väntar. Publik längs hela långsidan. Vissa stod upp, någon hade med sig filt, de mest bekväma fällde upp brassestolar. Någon tog fram en öl. Pschht.
Matchen skulle livesändas, domarna hade öronsnäckor – och i publikhavet fanns ett speakerbås som såg ut som en korvvagn. Dalafyran skulle precis till att börja. Men just där, just då, var det nästan något större. Som att detaljerna försökte säga att det här var något annat. Något mer.
Sen kom dalmålen:
”KOM IGEN NU GUUUUURRT.”
Ja, just det. Kom igen. Nu kör vi.
—
Det stod 8-0 i paus! Jo, jag lovar.
Det var inte ens slumpmål. Det var anfall som satt ihop, rörelser som stämde, kliniska avslut. Ludvika hade en lekfullhet över sitt spel, som att de hade all tid i världen.
Leksand däremot, de hade ingen tid. De jagade och missade. Jag hade dessutom hört att skadeläget var prekärt redan innan match. Det skulle bli än värre.
Tio minuter in i andra signalerade nummer 5 i Leksandsförsvaret för byte. Han hade dragit baksidan. Men det kom inget byte, för det fanns ingen att byta med. Han fick stanna kvar, till baksidans förtret.
Och matchen, den fortsatte.
9-0.
10-0.
11-0.
En viss hybris började infinna sig hos hemmalaget. Någon försökte sig på en rainbow flick. Den misslyckades. Publiken skrattade, han skrattade med. Det spelade liksom ingen roll, inte en sån här kväll.
Ludvika, nykomlingen, lirade boll som att de redan var för stora för den här serien.
Men vid sidan av hemmalagets överlägsenhet fanns det något mer som jag fastnade vid.
Nummer 5 i Leksand.
Han sprang inte längre som de andra. Steget var kortare. Och tyngre.
Baksidan var ju åt helvete.
Men han var ändå kvar. Pratade, pekade och uppmuntrade.
Och det spred sig till resten av laget.
Det är tufft att ligga under. Det är ännu tuffare att ligga under med 11-0 och ändå hålla huvudet högt.
12-0.
Solen gick ner.
13-0.
Kylan svepte in.
14-0.
Matchen blåstes av.
Ludvika stod som självklara segrare, med ett anfallsspel som även andra kommer att frukta.
Leksand åkte hem.
De förlorade matchen, men vann i alla fall mitt hjärta.
C. Mandell, Hanzons Dagblad
