Jag såg fram emot en lugn promenad. Jag skulle ju bara följa med ett gäng karlar som bar svintunga kettlebells i 5 km.

Chomken 2026. Sex lag. Fyrtio spelare. Många av dem bekanta sedan barnsben. Sedan blev det som det blir.

BOOM – BOOM – BOOM.

När jag kom till Hitachi Arena förbannade jag mig själv för valet av sommarstrumpor. Visserligen var jag påpälsad i övrigt, men blåsten var som hämtad från Antarktis. Borde inte matchen ställas in?

Inramningen var magisk. Kvällssol som gav en försmak av sommaren som väntar. Publik längs hela långsidan. Vissa stod upp, någon hade med sig filt, de mest bekväma fällde upp brassestolar. Någon tog fram en öl. Pschht.

Jag var på väg till Krafthallen. Det var ju match. Ludvika mot Falun i kval om uppflyttning. Men så kläcktes nyheten: ”Matchen spelas i Lorensberga.” Åh nej.

Lagom till årets första match så högg den till. Nackspärren. Andra gången på en månad, så kanske borde jag se över mina levnadsvillkor, men just idag kallar vi det bara otur. Tur kallar vi däremot det faktum att vi numera har en läkare i laget.

Jag skulle till Örebro. På Darin. Men eftersom Ludvika spelade med kniven mot strupen ville jag också hinna referera. Ludvika mot Vaksala. Viktig match. Till och med Höfne hade fått ledigt från ICA för att kunna vara där och heja på.