Chomken 2026. Sex lag. Fyrtio spelare. Många av dem bekanta sedan barnsben. Sedan blev det som det blir.
Vägar som går isär.
Olika människor.
Olika liv.
Men nu samlade igen, genom innebandy.
Vissa hade knappt hållit i en klubba, andra greppade den som att ett VM-guld stod på spel.
Det fanns till och med en cafeteria. Självbetjäning förvisso, men i utbudet fanns allt en innebandyspelare kunde önska sig.
Banan, energidryck och ljummen öl.
Öl var också något som flera spelare längtade efter, främst de som precis hade blivit utslagna ur gruppspelet.
Lag Krampkänning hade just det, krampkänning, och såg nöjda ut att kunna följa resten av dramat från läktaren.
Lokomotiv Sarre å andra sidan var mer missnöjda. Åtminstone lagkaptenen, Sonny, som skyllde uttåget på en straff som inte ens blev mål.
Moralsänkande, tydligen.
Nåväl, två semifinaler skulle spelas. Lagnamnen var kreativa, men inget slog de smeknamn som vissa av spelarna hade.
Klyven, Falken och Vattenhasse till exempel. Lät som en misslyckad rånarliga som just släppts ut från kåken.
En annan hade förärats med smeknamnet Kattpiss.
Jag ställde inga frågor.
De två semifinalerna bjöd mest på vadkramp, felpass och djupa stjärtskåror – men även en och annan delikatess. Bland annat när nyss nämnda Vattenhasse tog sitt lag till final i slutsekunderna genom en soloprestation.
Finalen var däremot jävligt trist. Den slutade 4-0 till ”Jessica & De Där” efter att Höfne plötsligt fick lust att visa att han faktiskt spelade innebandy på riktigt.
”TILLBAKA TILL CHARKEN!” - rungade från läktaren.
Så var det då slut. Turneringen i alla fall.
Det som nu stundade var rekreation på den lokala pizzerian. Mat, dryck och återberättelse av mål som redan hade blivit snyggare i minnet än vad de egentligen var.
För många kanske det här rent ut av var höjdpunkten.
Inte pizzan eller ölen. Utan att, för en stund, få vara med i något som liknade förr.
Det är det som Chomken är.
En chans att samlas. Igen.
Christoffer Mandell, Hanzons Dagblad
FOTO: Maja Alander
