Jag såg fram emot en lugn promenad. Jag skulle ju bara följa med ett gäng karlar som bar svintunga kettlebells i 5 km.
Jag menar, hur fort kan det gå?
VROOOOOOM!
Jaha.
Jag pinnade på bäst jag kunde, parerade löpare som hade bråttom - samtidigt som jag sprang baklänges med kameran i högsta hugg.
Kameran ja, den var ju min för dagen då Hanzons fotograf var i Amsterdam och roade sig.
På konsert alltså.
Inget annat.
Det är tredje året i följd som kvartetten bär kettlebells på Stadsloppet, för att visa att vi behöver hjälpas åt att bära det som är tungt.
För 64 kg järn är tungt, precis som tankar och oro kan vara för sinnet.
Det klingade när vikterna släpptes ned mot asfalten. Nya händer, vita av kalk, lyfte sedan upp dem.
Om och om igen.
Det fanns en rytm som aldrig rubbades.
Med på promenaden fanns också en skara som agerade moraliskt stöd.
En av dem var bröderna Häggs mamma.
Hon eldade igång åskådarna, höll om trötta axlar, uppmanade alla att dricka vatten – och visade att vi alla kan bära, på olika sätt.
När mållinjen korsades släpptes vikterna ner för sista gången.
KLING!
Händerna var nötta och ryggarna trötta, men de hade det klarat det – tillsammans - och nu väntade rekreation.
Poolhäng, burgare och ett par kalla.
Johan, Erik, Emil och Elias.
Tillsammans driver de Ludvika Insamlingsstiftelse - så att ingen behöver bära ensam.
P.S. Kanske dags att öka vikten nästa år grabbar? #100kgjärn
